DEBATT. Psykologer behövs i socialtjänsten för att stärka skyddet för utsatta barn. Fallet med den femåriga flickan visar behovet av psykologers kompetens, skriver Johan Melander Hagborg och Anna Norlén.
Fallet med den femåriga flickan som dog i en lägenhetsbrand i Göteborg har nyligen varit
uppe i hovrätten. Enligt socialtjänstens egen Lex Sarah-utredning har verksamheten inte brustit i sitt utredningsförfarande utan gjort det som kan förväntas. Vi menar att denna slutsats måste problematiseras.
Flickan lämnades från tidig ålder ensam i upp till 19 timmar i sträck vid minst 42 tillfällen. Modern dömdes senare för grovt vållande till annans död och olaga frihetsberövande. Trots upprepade orosanmälningar, bland annat från en verksam psykolog som anmälde oro för precis den försummelse som skulle orsaka flickans död, inleddes ingen fördjupad utredning. I stället gjordes förhandsbedömningar som inte ledde vidare.
En central fråga i det aktuella fallet rör hur information från barn samlas in. Socialtjänsten skriver själv att barnet inte fick komma till tals under någon av utredningarna med hänvisning till bristande språkförmåga. Samtidigt finns ingen dokumentation kring om några frågor om hemförhållandena ställdes till flickan eller hur dessa utreddes. Däremot finns anteckningar om hennes generiska lekförmåga observerad under en mycket begränsad tid. Samtal med små barn är tveklöst en utmaning. Det kräver kunskaper om samtalsmetodik med anpassningar till barns utvecklingsnivå och kommunikationsförmåga. Att ställa utforskande frågor om hemförhållanden, trygghet och nära relationer kräver särskild kompetens.
I det aktuella fallet användes inga standardiserade metoder för att utreda samspel och relationen mellan barn och förälder. Ändå kommer man fram till att samspelet mellan mor och dotter är fint och att deras relation är välfungerande. Moderns egna uppgifter tas i praktiken som sanning och tycks bedömas som tillräckligt underlag för att inte inleda utredning. Frågan infinner sig: Hur tänker socialtjänsten att man ska upptäcka och utreda oro för utsatthet hos små barn med låg språkförmåga, vilket i sig kan vara en indikation på omsorgsbrister?
En annan fråga rör hanteringen av information från andra yrkesverksamma. I det aktuella fallet undersöktes inte uppgifterna från den psykolog som anmälde allvarlig oro för att ett litet barn lämnades ensamt utan tillsyn. Socialtjänsten nöjde sig med att fråga modern om omständigheterna. Hon uppgav att det skedde under kortare stunder och att hon vidtog säkerhetsåtgärder. Dessa uppgifter utreddes inte vidare. Internationella riktlinjer är samtidigt tydliga med att barn så unga som fyra år inte ska lämnas utan tillsyn ens under kortare perioder. Man kan förvänta sig att uppgifter om en sådan situation leder till utredning.
Besluten att inte öppna utredning bygger också delvis på antagandet att flickan skyddades av engagerade mor- och farföräldrar och av att modern gick i terapi. Men kunskap om skyddsfaktorer på gruppnivå kan inte användas som underlag i ett enskilt ärende. I efterhand vet vi att de personer som antogs utgöra ett skydd uppgav att de inte hade någon oro för flickans situation. Under samma period lämnades hon ensam över natten vid ett stort antal tillfällen. Att en förälder går i behandling kan inte likställas med skydd för barn. Vi vet att om behandling av vuxna ska göra verklig skillnad för barn i komplexa situationer måste föräldraskap aktivt adresseras i behandlingen och barnet bör vara direkt involverat i insatsen.
Vi är fullt medvetna om att socialtjänstens uppdrag är svårt och att stora kunskapskrav ställs på en enskild yrkesgrupp. Just därför behöver socialtjänsten stärkas med barnpsykologisk kompetens. Psykologers kunskaper om utvecklingspsykologi, konsekvenser av utsatthet och trauma, föräldrapsykologi samt samtals- och utredningsmetodik avseende barn skulle tillsammans med erfarna socionomers kompetens kunna göra skillnad för de barn som har störst behov av samhällets stöd och skydd. Vi vill med detta även uppmärksamma vår egen kår och förbund på den avgörande nytta psykologer kan göra i socialtjänstens arbete med utsatta barn. Det gäller såväl som delaktiga i utredningar och behandlingsinsatser som sakkunniga i rättsliga processer.
Regeringen har nyligen presenterat en nationell strategi för att skydda barn mot våld. Det är en viktig signal. Men för att strategin ska få betydelse för de barn som behöver den mest krävs kompetens att tillämpa den kunskap vi redan har om barns utveckling och utsatthet. Om socialtjänsten bedömer att handläggningen av fallet med den femåriga flickan motsvarar förväntningarna, då måste förväntningarna höjas. Att tillföra psykologisk kompetens till socialtjänstens uppdrag är ett viktigt steg på vägen.
Johan Melander Hagborg, Fil.dr., leg psykolog
Anna Norlén, Fil.dr., leg psykolog, leg psykoterapeut
