MÖT. Reyhaneh Ahangaran har två spår i sitt liv – att skriva barnböcker och arbeta som psykolog med cancersjuka barn.
–På jobbet får jag testa hur man förklarar saker för barn och se vad som landar bra.
Text: Anna Wahlgren Bild: Sara Mac Key
När Reyhaneh Ahangaran var på fyraårskontroll med sin mamma fick de beskedet. Hennes pappa hade dött i den hjärntumör som han hade diagnostiserats med flera år tidigare. Hon och mamman kastade sig iväg till sjukhuset.
– Jag sa till mamma att jag ville se pappa, men läkarna tyckte inte att det var någon bra idé. Mamma stod dock på sig, och till slut gav läkarna med sig. Men jag fick bara stå i dörröppningen och kika. Det är tur att jag har haft den mamma jag har haft. Hon har alltid pratat mycket om pappa, och jag har kunnat ställa vilka frågor jag vill. Men från samhället fick vi inget stöd överhuvudtaget – det här var ju på 1980-talet.
Reyhaneh Ahangaran är född och uppvuxen i Stockholmsförorten Husby. Hon gick i Tensta gymnasium, och konstaterar att hela uppväxten hade en förankring i Järvaområdet. Hennes mamma kommer ursprungligen från Finland, och pappan från Iran. De träffades när de sommarjobbade som städare på Sundbybergs sjukhus. Pappa kom till Sverige för att studera i slutet av 1970-talet – alltså före den iranska revolutionen.
– Mamma har bott kvar i alla år, hon är en riktig Husbypatriot. När jag växte upp bodde både etniska svenskar och folk från andra länder i Husby. Jag reflekterade sällan över min identitet. Att ha rötter i ett annat land var inte en grej i Husby. Det var först efter studenten, när jag lärde känna folk i innerstaden, som jag behövde förhålla mig till mitt ursprung. Inte förrän jag var i tjugoårsåldern fattade jag att mitt namn kunde vara svårt att uttala, men nu får jag nästan dagligen frågor om det.
Reyhaneh hade lätt för sig i skolan och tyckte att det var roligt att lära sig nya saker. Hon ville jobba med hemlösa eller bli lärare, men psykologyrket visste hon knappt att det existerade.
– När jag började läsa på om olika utbildningar fastnade jag för psykologprogrammet. Va?! Kan man utbilda sig i sådant här? Få läsa kurser i utvecklingspsykologi? Det lät så otroligt roligt. Ibland slår det mig att jag har gjort en klassresa. Jag minns att en föreläsare sa: »Ni som är akademiker …« Och jag tittade på mina kursare och tänkte: »Ja, det är de verkligen.« Sedan kom jag på att jag också ingår i gruppen. Jag är den första i släkten som tagit en akademisk examen.
När Reyhaneh var i tjugoårsåldern drabbades hon av livstrauma nummer två. Hennes första stora kärlek – australiensaren Anthony – var en av de nio personer som dog i samband med Pearl Jams spelning i Roskilde i Danmark år 2000.
– Åtta personer dog samma kväll och Anthony hamnade i koma. Han dog fem dagar senare. Jag hann till sjukhuset, och hans föräldrar åkte från Australien och lyckades komma fram i tid. Anthonys död var ett jättetrauma och jag var länge i stor sorg. När pappa dog var jag så liten, men nu var det som att jag för första gången förstod vad det innebär att någon dör. Jag började gå i terapi och funderade mycket över hur pappas död egentligen hade påverkat mig. Jag kände starkt att jag ville använda mina erfarenheter på ett bra sätt så de kunde komma andra till godo, och man kan väl säga att Roskildeolyckan blev den sista knuffen in på psykologutbildningen.
Nu har det gått 26 år sedan olyckan, men Reyhaneh har fortfarande kontakt med Anthonys familj. Den har blivit som hennes egen, och med jämna mellanrum åker hon till andra sidan jordklotet för att hälsa på dem. Men hon har också kontakt med ett par av bandmedlemmarna.
– De är underbara människor, och olyckan i Roskilde är bland det värsta som har hänt dem.
År 2012 gjorde bandet sin första spelning i Sverige efter olyckan, och det var också då Reyhaneh träffade sångaren Eddie Vedder för första gången.
– Det var ett otroligt fint möte. Han är så varm, som ett enda stort bultande hjärta. Vi satt och pratade i flera timmar den kvällen, och jag har sedan dess träffat honom och andra i bandet vid flera tillfällen både i Sverige och utomlands. Vi har pratat om hur viktigt det har varit för dem att träffa och lära känna anhöriga till killarna som dog, och hur mycket det har betytt för oss. Men vi pratar om annat också, det har formats väldigt fina vänskapsband med åren.
När Reyhaneh förlorade sin far fick hon inget stöd, men efter Roskildeolyckan hade samhällets beredskap för sorgebearbetning utvecklats, konstaterar hon.
– Jag hamnade på krismottagningen i Kista som hade tillkommit efter den allvarliga bussolyckan i Norge då 16 personer dog. Jag fick en helt annan hjälp jämfört med när pappa dog. Nu när jag är psykolog, och jobbar med det jag gör, har mamma och jag pratat mycket om vilket slags stöd vi egentligen skulle ha behövt. Det har varit fina och bra samtal som jag har haft nytta av i mitt yrke.
Sedan några år tillbaka arbetar Reyhaneh på avdelningen för medicinsk psykologi vid Karolinska sjukhuset, dit bland annat barnonkologen remitterar sina unga patienter. Hon har ägnat större delen av yrkeslivet åt just den här patientgruppen, och minns när hon, för fjorton år sedan, klev in på barnonkologen för första gången. Hon jobbade på Bup och hade fått frågan om hon ville bli kontaktperson för barnonkologen. Hon var dock tveksam och tvivlade på att hon skulle klara av det.
– En doft av kanelbullar slog emot mig, och jag såg ett litet barn som for runt på en trehjuling – utan hår, och iklädd sjukhusskjorta. Barnet hade hur roligt som helst, och pappan sprang efter med droppställningen. »Kanske kommer det här gå vägen ändå«, tänkte jag. Väldigt snart kände jag att det är här jag hör hemma och att det är det här jag är ämnad att göra.
De flesta barn hon möter genomgår en cancerbehandling och brottas med frågor som spänner från det existentiella till det vardagliga: Kommer jag att dö? Varför får jag inte spela fotboll?
– Många har det supertufft och har ångest eller är deprimerade. Jag träffar också barn som har varit friskförklarade ett tag, men som har fått komplikationer efter behandlingarna – kanske har förlorat en kroppsdel, eller har ärr som de skäms för att visa.
Föräldrastöd är en viktig del av arbetet. Ju yngre barnen är, desto mer jobbar hon via föräldrarna. Också de brottas med existentiella funderingar: Hur ska jag stå ut? Hur kan jag hålla min oro i schack?
– En aspekt av att ha ett cancersjukt barn är den ständiga väntan – på röntgensvar, blodprover och besked. Att leva med ovissheten och hantera väntan är en stor del av tillvaron. Jag lärde mig snabbt att ordet »acceptans« kan upplevas som provocerande. Att säga till en förälder: »Nu behöver vi jobba med att du ska acceptera att ditt barn har fått en sjukdom som kommer att prägla flera år av ert liv och i värsta fall leda till att barnet dör«, känns ju fel. Jag föredrar ordet »försonas« och det brukar landa väl hos föräldrarna. Det rymmer något mer komplext – inte bara anpassning, utan också vemod och sorg.
Med barnen är det allra viktigaste att bygga en relation. Till en början pratar de om allt möjligt – Pokémon och artister till exempel. Reyhaneh vill visa att hon är en schyst vuxen som på riktigt är intresserad av barnet.
– Jag brukar berätta att jag har arbetat länge med barn på plan tolv, där barn med cancer vårdas. Jag säger att jag vet en hel del om vilka tankar och känslor som kan dyka upp, och vad många oroar sig för. Jag säger också att jag vet att det kan kännas ensamt – men att jag tänker att det egentligen inte är det. Jag har träffat så många barn som befinner sig i samma situation. På så sätt försöker jag normalisera det de upplever.
Parallellt arbetar hon med konkreta kbt-insatser. Ett barn kan till exempel vara oroligt inför en magnetkameraundersökning.
– Då pratar vi om vad som skulle kunna göra situationen lättare. Behöver barnet få komma och titta på kameran i förväg? Finns det något personalen kan säga eller göra för att det ska kännas tryggare? Klassisk kbt alltså.
Numera jobbar Reyhaneh Ahangaran halvtid som psykolog, och halvtid som författare. Hennes nisch är barnböcker som tar avstamp i psykologin, och syftet är att normalisera och förklara känslor.
Reyhaneh vill visa att det inte är konstigt att ibland vara ledsen eller orolig, och att det är bra att berätta för en vuxen om hur man känner. Hon föreslår dessutom knep och strategier för hur man kan hantera sina känslor.
– Barnboksskrivandet är ett otippat äventyr som jag är så tacksam för. När jag jobbade på Bup saknade jag material att skicka med mina unga patienter. Jag började skriva eget material som jag samlade i olika word-dokument. Jag byggde på en allt större samling och kollegorna kopierade det jag skrev. Jag har en kompis som jobbar på Storytel, som äger Norstedts och flera barnboksförlag, och när vi lunchade bad jag henne hälsa kollegorna att det behövs en barnbok i ämnet psykisk hälsa. Hon föreslog att jag skulle skriva den, och snart hörde en förläggare av sig.
Och Reyhanehs spaning var riktig – visst fanns det ett behov och en marknad. Hennes böcker har sålt i 150 000 exemplar – en otrolig siffra för vilken bok som helst, och särskilt för barnlitteratur – och översatts till tyska, kinesiska, danska och finska. I höst är hon aktuell med sin sjunde barnbok.
– Jag snubblade över en lucka i marknaden. Första boken sålde slut på tre veckor, sedan trycktes den i ny upplaga. Jag vill skriva böcker som kan hjälpa barn att förstå och sätta ord på sina känslor, men jag lägger inget ansvar på dem att ta hand om sin psykiska hälsa på egen hand. Däremot vill jag hålla dem i handen när de tar hjälp av en trygg, vuxen person. Jag får ofta dm och mejl från föräldrar som menar att böckerna har fungerat som samtalsöppnare. Att familjen har börjat prata om saker som de inte kunnat tala om tidigare. Inget gör mig gladare.
Reyhaneh tror att hennes kliniska erfarenhet är en viktig orsak till bokframgångarna.
– Jag vet ju vad barnen funderar över, och i mitt jobb får jag chans att testa hur man förklarar saker för barn och se vad som landar bra. Därför vill jag aldrig släppa det kliniska.
Själv har Reyhaneh inga barn. Hon hade väldigt gärna velat ha egna barn, men av olika anledningar blev det inte så.
– Vissa är frivilligt barnlösa, jag är ofrivilligt barnlös. Som tur är har jag ändå flera barn väldigt nära mig, det är en av mina största lyckor i livet.
Kanske är sorg en röd tråd genom livet? funderar Reyhaneh. Hon var tidigt med om två trauman, fick inga egna barn – vilket hon också betraktar som en sorg – och yrkeslivet har hon vigt åt att jobba med svårt cancersjuka barn. Hon har inte väjt för livets svårigheter, och har försökt att tänka i termer av »post-traumatic growth«.
– Man måste få sörja och tycka synd om sig själv, men jag har aktat mig för att bli bitter. I stället har jag försökt tänka – hur kan jag förhålla mig till det jag har varit med om och försöka leva ett så bra liv som möjligt? I både jobbet och livet har jag ju dessutom stor nytta av det jag har gått igenom. Det är en intressant diskussion: Ska man jobba med saker som ligger en nära – eller inte? Man behöver förstås inte ha varit med om ett trauma för att jobba med det. Men jag tror att egna erfarenheter kan ge värdefulla insikter.
Fakta/Reyhaneh Ahangaran
Ålder: 46 år.
Bor: På Södermalm i Stockholm.
Familj: Stor och brokig.
Yrke: Legitimerad psykolog och författare. Jobbar deltid på mottagningen för medicinsk psykologi vid Karolinska universitetssjukhuset i Solna.
Bakgrund: Har arbetat som psykolog sedan 2009 inom barn- och ungdomspsykiatrin, skola och medicinsk psykologi.
Aktuell: Med sin sjunde barnbok, Boken om ilska: Förstå och ta hand om arga känslor och tankar på B. Wahlströms bokförlag.
