De flyttade för dansen, zenbuddhismen, kärleken, klimatet, friheten – eller drömmen om ett bättre liv. Vi har träffat psykologerna som packat väskorna
och flyttat utomlands.
Text: Stefan Westrin
En avslappningsövning hjälper tre dansare i Freiburg, södra Tyskland, att samla ihop uppmärksamheten i sinnena. Sedan börjar deras kroppar röra sig. De är barfota och har löst sittande kläder. Prövande upptäcker de tillsammans de spatiala möjligheterna i det här stora, 1990-talsgula rummet. Var finns energin? Och den naturliga uppmärksamheten i varje givet ögonblick? Hur följer man med den uppmärksamheten och låter den utvecklas vidare?
Det är frågor som sysselsätter en av dansarna, Kristina Ahlman, som jobbar som psykolog här eftersom hon också behöver det kroppsliga och sinnliga.
– Jag behöver vara i kontakt med min kropp för att vara en bra psykolog. De bästa samtalen jag har är de som jag har efter att jag dansat. Då är jag som mest i kontakt med kroppen.
Freiburg är en sydtysk medeltida universitetsstad som är något mindre än Malmö. Den ligger nära gränserna mot Frankrike och Schweiz, på en sydligare breddgrad än Paris, inbäddad mellan gröna berg, och när Psykologtidningen är på besök exploderar den av kastanjeblommor.
– Folk frågar mig när jag ska flytta hem till Sverige igen, men om de kom hit och såg hur vackert det är skulle de nog förstå varför jag vill bo här.
Att hon ville bli psykolog förstod hon redan i gymnasiet. Hennes moster var psykolog och Kristina bläddrade bland hennes nummer av Psykologtidningen. Det kom att bli avgörande för hennes yrkesliv.
– Jag visste att jag ville jobba med människor på något sätt. Jag var intresserad av kommunikation och jag var intresserad av att förstå mig själv. Jag tänkte att om jag läser till psykolog, då kommer jag att förstå hur jag fungerar.
Och hur gick det med den ambitionen?
– Jag har fortfarande många frågor när det gäller just det, skrattar hon.
Kristina började plugga på psykologutbildningen i Örebro och gjorde därefter sin PTP i Gällivare. Där blev hon kvar och jobbade i ytterligare ett halvår innan hon kände att hon ville ta ett sabbatsår och satsa mer på dansen, som också alltid funnits i hennes liv.
Hon hamnade i Joensuu i norra Karelen i östra delen av Finland, där hon gick en improvisationsbaserad dansutbildning. Det var också där hon hörde talas om Freiburg, som har en stark danstradition, inte minst på grund av en kontaktimprovisationsfestival som hålls här varje år sedan flera decennier tillbaka. Det har i sin tur gett upphov till en stark dansscen som drar nomadiserande dansare hit från hela världen, året runt.
Kristina flyttade hit för en tremånaderskurs och ville därefter stanna för en ettårig utbildning på samma skola. Men nu började frågan bli trängande. Hur skulle hon finansiera det här äventyret? Tyska var hon inte tillräckligt bra på för att ta klienter.
Någon tipsade henne om att börja ta svenska samtal online, och hon började först jobba för den digitala vårdgivaren Pratamera, och sedan för primärvården i Sandviken, i Region Gävleborg. Där jobbade hon i två och ett halvt år.
Hur var det att jobba i Sandviken – från Freiburg?
– Ja, det var nog lite nytt också för dem i början. Men många var överraskade över hur bra det ändå funkar att prata online med någon som sitter i ett annat land.
Till slut blev hon av med båda sina jobb av en och samma anledning. Det visade sig svårt att vara digital nomad – inte på grund av tekniken eller den psykologiska yrkesutövningen, utan på grund av juridik och administration. Eftersom Kristina är folkbokförd i Tyskland omfattas hennes arbete av tyska regler för bland annat skatt och sociala avgifter. De svårigheter detta innebar gjorde att arbetsgivarna till slut valde att avsluta anställningarna.
– Det har varit tufft här i perioder. Friheten har alltid styrt mig. Frihet och flexibilitet. Att kunna styra min egen tid och bo där jag vill. Jag har velat bo kvar här för att kunna kombinera onlinearbete med möjligheten att dansa. Jag vill inte behöva begränsa mig till att bo i Sverige bara på grund av mitt jobb.
I en helt annan del av Tyskland, åttio mil i nordostlig riktning, i stadsdelen Friedrichshain i Berlin, sitter en annan svensk psykolog. Han heter Tom Bärlin (jo, faktiskt). Även han visste redan i gymnasiet att det var psykolog han ville bli, och han började plugga på psykologutbildningen så fort han fick chansen. På en utbytestermin i Groningen i Nederländerna, träffade han en kvinna som senare skulle komma att bli mamman till hans barn. De var tillsammans i Stockholm ett tag, men hon längtade hem, och Tom tyckte att Berlin var en spännande stad.
– Jag var helt öppen för idén att flytta hit, även om jag förstod att det skulle bli en stor omställning. Komma hit och inte kunna språket och börja om helt på nytt, karriärmässigt.
Hur tog du dig an det?
– Jag gick många intensivkurser i tyska.
Han tog också lite ströjobb och började med onlineterapi för svenskar. Han var med och startade ett jungianskt sällskap i sin nya stad och fortsatte med kurserna. Tom, som redan kunde franska flytande när han flyttade ner, märkte att även tyskan började lossna. Efter det fick han sin första anställning på en »Freier Träger«, där han hjälpte unga vuxna med intellektuell funktionsnedsättning att ta sig ut på arbetsmarknaden. Och därifrån kom han till det jobb som han fortfarande har.
– Det finns ingen svensk motsvarighet, men det är som någonting mitt emellan den svenska öppenvården och barn- och ungdomspsykiatrin, som också jobbar lite mer systemiskt.
Där jobbar han större delen av sin tid.
– Sen har jag min privatklinik, eller vad man ska kalla det. Det är oftast svenskar som bor i Berlin och som jag träffar online. De har oftast inte psykiatriska problem men behöver terapeutisk rådgivning. De hittar mig via min hemsida.
Hur svårt var det att komma ner med en svensk legitimation och börja jobba?
– Det gick ganska smidigt, i alla fall när jag kom hit för åtta år sedan. Man behövde få sitt examensbevis »översatt« av motsvarigheten till det svenska Psykologförbundet. Jag behövde inte komplettera något, jag var till och med lite överkvalificerad. Den svenska utbildningen har mer kliniskt arbete än vad den tyska har, så jag blev legitimerad psykolog med klinisk inriktning.
Vad skulle en svensk psykolog bli förvånad av här?
– Det finns en tydlig hierarki här. På kliniken där jag jobbar har vi en platt hierarki, det påminner om Sverige. Men generellt: Man kommer inte in och duar överläkaren.
Blir du också niad?
– Ja, framför allt av patienterna, eller de familjer jag arbetar med.
Tom säger också att han upplever en större pluralitet i Berlin än i Sverige på många sätt.
– Där jag jobbar träffar jag barn i dagisåldern som har olika funktionsnedsättningar. Här är man snabb med att skriva ut en remiss till logopedi eller ergoterapi när det är hjälpsamt, vilket jag när jag jobbat i Sverige, tyckt att vården varit sparsam med. Det är väldigt synd.
Varför då?
– Jag tycker att det interdisciplinära arbetet är väldigt viktigt. Man kan ha olika perspektiv och synvinklar på samma svårigheter. Ett barn med adhd kan behöva hjälp också med språkproblem, och med finmotoriken, till exempel.
Tom Bärlin tycker att pluraliteten går igen också i saker som terapimetoder.
– Kbt har en stark ställning här också, men det är inte en stark hegemoni som i Sverige. Här finns en längre terapitradition, och psykoanalys har fortfarande en stark ställning i samhället. Här har man också ett system där psykoterapi betalas genom sjukförsäkringen. Det är långa köer, men man kan få sin psykoterapi betald. Det finns en acceptans för andra synsätt, det behöver inte bara vara kbt. I Sverige är diskussionen kring det lite väl stelbent. Det ska vara allt eller inget.
I Freiburg löste sig problemen för Kristina Ahlman när hon började få uppdrag av Spring Health. Det är ett amerikanskt företag som har kontrakt med stora bolag, som i sin tur erbjuder psykologsamtal till sina anställda och deras familjer. Kristina fakturerar dem via sitt eget företag, och i och med det är de administrativa hindren ur vägen. Samtalen hon har hemma i arbetsrummet i den villavåning där hon just flyttat in, är med personer som sitter i Sverige. De utgör ungefär 60 procent av hennes arbetstid. Ytterligare 10 procent fyller hon med privata terapisamtal, med människor som hittar henne via hennes hemsida.
Sedan har hon och hennes partner börjat få betalda uppdrag för dansutbildningar och workshops också.
– Det är svårt så klart, det här med att tjäna pengar på konst. Men jag har också mycket tankar om hur jag skulle vilja jobba mer med kombinationen psykologi och dans. Jag skulle vilja jobba med grupper med fokus på kroppen, nervsystemet och närvaro. I dag är de flesta av oss mentalt trötta eftersom vi ständigt splittras av snabba skiften i vårt fokus.
En samlad uppmärksamhet är så sällsynt i dag att den borde vara hårdvaluta, tycker hon.
– Hur vi fattar våra beslut beror på vart vårt fokus riktas. Så det här är viktiga, viktiga saker.
“Jag är fast här”
Patrick Larsson, Norwich, England berättar:
»När jag växte upp var jag och min familj oftare utomlands än i Sverige. Min pappa jobbade på Ericsson och vi var mycket i länder i Mellanöstern och i USA, och jag gick på internationella skolor. Min pappa trodde nog att jag skulle börja jobba på Ericsson också, men jag ville bli psykolog. Jag pluggade på universitetet i Leeds. Många av mina svenska vänner pluggade i London, men i Leeds räckte CSN-pengarna längre. Jag har jobbat inom brittiska National Health Service sedan 2004. Jag jobbar som chefspsykolog inom vuxenpsykiatrin här i Norwich.
Jag har aldrig jobbat som psykolog i Sverige, men jag läser Psykologtidningen och försöker hålla lite koll på fältet där. En sak som skiljer sig här i England är att man har lön utifrån vilken grad man har. Det är väldigt tydligt. Jag tänker att det innebär mindre stress för oss som jobbar här, eftersom vi inte behöver förhandla vår egen lön. I övrigt tror jag att mycket är ganska likt, när det gäller hur själva vårdsystemet fungerar. Men i Sverige verkar det som att det finns mer av ett psykodynamiskt tänkande. Det ser man inte så mycket av inom NHS. Det mesta är kbt-dominerat. Jag är också kbt-terapeut.
Jag har funderat på hur det skulle vara för mig att jobba som psykolog i Sverige. Jag är inte säker på exakt vad jag skulle behöva göra för att få en svensk legitimation, och efter Brexit har jag också gett upp den tanken. Jag är fast här. Jag trivs väldigt bra med att arbeta inom NHS, jag är väl vad man kallar för institutionaliserad. Jag vet inte hur jag skulle klara mig utanför det här nu.«
Berättat för Stefan Westrin
»Varför inte Paris?«
Vincent De Verdier, Paris, Frankrike berättar:
»Jag flyttade hit för att jag ville lära mig mer om zenbuddhism. Jag är väldigt inspirerad av en meditationslärare som bor här. Jag skulle precis starta eget och jag tänkte att man ju ska bo någonstans, så varför inte Paris? Jag jobbar digitalt, deltid för Mindler och deltid med egna klienter. Jag arbetar på svenska och engelska, bara online. Att ta kontakt med en psykolog online kan ju upplevas som mindre laddat, på gott och ont, och många av mina klienter tycker att det underlättar.
Jag kom hit för två år sedan och pendlar mellan Sverige och Paris. Jag är fortfarande folkbokförd i Sverige, men jag funderar på att ta steget att folkbokföra mig här och göra det här fullt ut.
Jag märkte att det blev mycket att hantera samtidigt — starta eget företag och flytta till ett nytt land, med alla kulturchocker det innebär. Det hade varit bättre att ha lite stadga i företaget innan. Å andra sidan fungerade det, så man behöver egentligen inte vara så rädd. Känslan av isolering när man flyttar till ett annat land är mindre nu, med hjälp av det digitala. Det finns alltid vänner och kollegor man kan bolla saker med på nätet.«
Berättat för Stefan Westrin
»Bättre klimat«
Linda Rosqvist, Málaga, Spanien berättar:
Jag började jobba med terapi online under pandemin. Tidigare hade jag inte tänkt att jag skulle göra det. Pandemin gjorde också att min man, som till större delen arbetade som turnerande rockmusiker, stod utan arbete. Vi försökte se öppningar och möjligheter.
Jag har rest mycket tidigare i mitt liv och gjorde bland annat min praktik och utbytestermin i Kalifornien, USA. Vi ville ge våra tre döttrar möjligheten att lära sig ett tredje språk, förutom svenska och engelska. Vi började kolla efter var det fanns svensk skola och hamnade i Málaga.
I dag arbetar jag deltid för Mindler, och deltid med min egen verksamhet som par-terapeut online. Jag jobbar på svenska och engelska. Jag är inte så modig att jag ger mig in i terapi på spanska.
Vi trivdes så bra under vårt »provår« här att vi blev kvar. Barnen går numera i spansk skola. Jag njuter av klimatet här, och av citronträd i trädgården. Jag tycker om att kunna göra yoga utomhus. Det är också lättare att få barnen att släppa mobilen när de kan gå till poolen i stället. Det är klart att det regnar här ibland också, men kulturen här är mer att man är ute och träffas.
Berättat för Stefan Westrin
»Svenskar väntar länge med att be om hjälp«
Mónica Zanotto hade arbetat som psykolog i både Argentina och Italien innan hon kom till Sverige. Femton år senare ser hon både styrkor och svagheter i det svenska systemet.
Text: Stefan Westrin
När Mónica Zanotto började jobba som psykolog i Sverige hade hon redan yrkeserfarenhet från två olika länder, två olika språk och två olika vårdsystem. Ändå kändes flytten hit på många sätt som att börja om från början.
Hon utbildade sig i Córdoba i Argentina, och jobbade sedan i sitt hemland i tio år innan hon och hennes familj packade väskorna och flyttade till norra Italien.
– Det var en del av ett sökande efter mina rötter. I min släkt fanns de både på min pappas och min mammas sida i Italien. Jag växte upp med två språk, i en italiensk och en argentinsk kultur, med både ett argentinskt och ett italienskt medborgarskap.
Efter ungefär tio år var det dags för en flytt igen. Hon sökte bättre livskvalitet; det var svårt att få ihop ett hektiskt arbetsliv med ett lika hektiskt familjeliv med tre små barn i norra Italien. Hennes man är läkare och blev erbjuden flera jobb i Sverige.
Hon skickade in sina handlingar till Socialstyrelsen och tre månader senare hade hon en svensk legitimation. Ett jobb inom vuxenpsykiatrin väntade på henne i Torsby, Värmland.
– Jag hade fått jobbet redan när jag kom.
I dag, femton år senare, jobbar hon fortfarande kvar där. Trots att processen formellt var enkel fanns det också delar i den som skulle visa sig svåra och smärtsamma. För en psykolog är språket ett oerhört viktigt verktyg, och med tjugo års erfarenhet var hon nu tvungen att försöka klara sig på ett språk hon inte riktigt behärskade.
– Det var en väldigt stor förändring i min yrkesidentitet och också i min personliga identitet. På många sätt behövde jag börja om från början. Att arbeta på ett nytt språk innebär så många olika saker – man måste hitta nya sätt att tänka, associera och uttrycka sig professionellt.
– Det är svårt att inte alltid kunna uttrycka och försvara komplexa idéer, och det begränsar mig i professionella diskussioner, framför allt i början. Samtidigt tror jag att det har gett mig fördelar också. Jag har fått en närmare relation till vissa patienter, eftersom det gör mig sårbar och mänsklig i mötet med dem.
I Sverige förstod också Mónica snabbt att sättet att tänka kring psykiskt mående var annorlunda än vad hon var van vid.
– Jag blev väldigt överraskad av hur stark ställning kognitiva modeller har för psykologisk behandling. Kbt var nästan synonymt med psykoterapi här. Det ser väldigt annorlunda ut i Argentina och Italien, där psykodynamisk terapi är en större del av fältet. Argentina har en starkt psykoanalytiskt inriktad kår – den kan nästan bli lite fanatisk – och i Italien har man ett större utrymme för att arbeta med flera olika modeller.
Så Mónica behövde öppna sig för metoder och sätt att tänka som inte varit lika självklara i de vårdsystem där hon arbetat tidigare. Hon tycker att det tillför ytterligare lager till hennes tidigare erfarenhet.
– Min kliniska identitet i dag har vuxit fram genom integrationen av de tre olika professionella och kulturella traditionerna. Jag upplever dem inte som motsatser, utan snarare som något som successivt har påverkat och berikat mitt sätt att arbeta och tänka som psykolog, säger hon.
– Mitt sätt att lyssna är nog i grund och botten detsamma. Men jag tycker att det blivit rikare för mig, och troligen mer hjälpsamt för patienterna.
I Sverige uppskattar hon att det finns tydliga ramar, protokoll och riktlinjer, patientsäkerheten och att respekten för patientens rättigheter är viktig. Hon är också imponerad över hur starkt vården i Sverige styrs av en ambition att den ska vara jämlik och tillgänglig på ett rättvist sätt. Men hon har också noterat vissa nackdelar.
– Det kan finnas ett så starkt fokus på utredningar och diagnoser att det läggs mindre energi på att faktiskt behandla patienter. Många patienter skickas mellan olika verksamheter utan att få en riktig, sammanhängande behandling. Jag funderar också mycket på att det finns en risk här att man psykopatologiserar vissa delar av livet – kriser till exempel – som egentligen hör till det existentiella och allmänmänskliga.
– Svenska patienter väntar ofta länge med att be om hjälp. I Argentina och Italien finns ett mer kollektivt och relationellt sätt att leva. Man delar mer naturligt sina problem med varandra. Ibland tänker jag att människor i Sverige är väldigt fria, men också väldigt ensamma.
